Inåtvärmande myspys i Åbo

28.09.2013 kl. 21:55

Trots många om och men roddes den finlandsvenska sångfesten i hamn i går i Åbo. Markus Fagerudd hade skrivit beställningsverket och Paavo Lipponen höll festtalet som rev ner rungande applåder.
Text: Wilhem Kvist, Hufvudstadsbladet, 13.06.2011

SÅNGFEST
Ta i ton
Den 23:e finlandssvenska sångfesten, Åbo 9 - 12.6

   Den finlandssvenska sångfesten är inte vad den en gång varit. Själv har jag aldrig varit med tidigare, men flera röster vittnar om en förändring bort från det kollektiva musikskapandet i riktning mot en körfestival bland andra.
   Om man i fornstora dar samlades för att göra storverk tillsammans, liknar evenemanget i dag snarare en slags mönstring där Svenskfinlands olika körer visar upp sig för varandra. När sångfesten för fem år sedan ordnades i Vasa pågick samtidigt Vasa körfestival, något som ytterligare accentuerade prägeln av festival.
   Men till vem riktar sig sångfesten? Det förblir oklart. Arrangörerna poänterar gärna det fantastiska i att fyratusen finlands-svenskar samlas på samma ställe. Men räcker det för att det här är ett meningsfullt evenemang? Är det tillräckligt att bara kunna känna det finlandssvenska blodet pulsera i ådrorna?
   Sångfesten tycks vara ett evenemang för alla som älskar finlandssvenskt myspys, där de som själva står på scenen trivs allra bäst. Sångfestdeltagarna samlas inte bara för att sjunga tillsammans. Här om någonstans är sången ett medel, verktyg eller svepskäl för att få njuta av sin finlandssvenska härkomst och identitet, gemenskap och samvaro.
   Att sångfesten också har en språkpolitisk
dimension framgick sällsynt tydligt i år, när festtalet hölls av Paavo Lipponen, som berömde den finlandssvenska vitaliteten och drog paralleller till Stafettkarnevalen.

Märkligt sammelsurium
Och slutfesten då? Det är egentligen ett ganska udda evenemang. är det ingen som reagerar på det konstiga i att samlas i en anemisk ishall för att sjunga Modersmålets sång och Vårt land tillsammans, lyssna på

barnkörer och folkvisor och sedan vicka på höfterna till Belgiens(!) bidrag i Schlagerfestivalen. hade det inte varit mera passande att bjuda in Paradise Oscar själv för att framföra sin låt om det här nu skulle vara en finlandssvensk sång- och musikfest?
   Att evenemanget saknar konstnärlig vision är knappast någon överraskning.
   Till all lycka hade man respekterat traditionen att beställa och uruppföra ett nytt verk. Denna gång uruppfördes Markus Fagerudds Var dag av masskören med 1200 medlemmar. Var dag är ett genomkomponerat femtonminutersverk där fem finlandssvenska folkvisor och Bengt Ahlfors Har du visor min vän vävs in i en stämningsfull orkesterdräkt som tidvis är brittiskt pompös med xylofoner oxh rörklockor och tidvis för tankarna till Britten eller Strauss Alpensymphonie i sin mystik.
   Men som en festival där alla får vara finns det också plats för guldkorn. Personligen gladde jag mig speciellt åt Muntra Musikanters muntra och pedagogiskt upplagda Erik Bergman-konsert, som presenterade Bergmans produktion i sin vidd och bredd.
   Studenternas gemensamma konsert var likaså uppfriskande. I synnerhet Lyran under Jutta Seppinens ledning lyste med ett till synes enkelt och stillsamt program
(Jukka Kaikainen, Beat Furrer, Kinley Lange, Petter Ohls) som framfördes snyggt.
   Eviva-körens och finlandssvenska projektkören Exaudios skönsjungande damer imponerade med sitt goda röstmaterial. Dirigenten Hanna Kronqvist har med båda körerna goda möjligheter att jobba långsiktigt.
   Den finlandssvenska sångfesten ordnas igen om fem år, lovade förbundsordförande Håkan Wickström. Denna gång hade man dock haft fullt upp med att arrangera årets sångfest och kunde därför inte utannonsera orten för nästa fest.