|
Årets upplaga av den finlandssvenska sång- och musikfesten debatterades flitigt redan innan den inleddes. Det talades om en protest mot repertoaren, som av somliga upplevdes som alltför svår och konservativ.
Protesten syntes bland annat i antalet deltagare: Medan den förra sångfesten i Åbo 2011 drog långt över tretusen glada amatörer, kom inte ens tvåtusen till Karleby. Med facit på hand kan man säga att den som talat om Karlebyfestens repertoar som konservativ varit helt ute på villovägar. Programmet var snarare tacksamt progressivt under flera av konserterna, med kompositörer och stycken som man ytterst sällan annars hör. Ambitionsnivån var klart högre och programmet bättre strukturerat än tidigare. Den som hakade upp sig på varför man skulle sjunga "Heil", en gammal tysk hälsningsfras, i ett utdrag ur Wagners Tannhäuser missade också totalt målet. Många sångfestdeltagare intygade snarare att upplevelsen av att under förbundskonserten med ett tusental sångare få sjunga operakörer av både Verdi och Wagner och utdrag ur Kung Karls jakt med orkesterackompanjemang var extraordinär, något som man kommer att minnas ännu länge och som skiljer den här repertoaren från sångerna på den vanliga veckoövningen. Allt det här är till stor del tack vare konstnärliga ledaren John Storgårds insikter, han som hade ritat upp otaliga konsertprogram där unga och gamla, professionella och amatörer, uppträdde sida vid sida inom välfungerande helheter. Kan ingen kritik riktas mot sångfesten? Tja, det som närmast saknades på repertoaren var rytmmusiken, som kunde ha varit bättre representerad, speciellt med tanke på det korta geografiska avståndet till Jakobstad. Och om man verkligen hade velat nå ut till massorna och samla finlandssvenskarna borde man kanske ha bokat en spelning med Krista Sigfrids, Robin (Packalén) eller Benjamin (Peltonen) eller ordnat allsång med Benny Törnroos eller Thomas Lundin, men nu var det väsentliga inte att locka ett så stort deltagarantal som möjligt
Skyltfönster mot Svenskfinland
Så till vem riktar sig sångfesten? Klart är att den inte har samma Politiska funktion som för hundra år Sedan när det gällde att förena finlandssvenskarna - och i samma veva konstruera finlandssvenskheten - som svar både på tsarväldets förtryck och fennomanernas allt mera högljudda krav. I dag är det knappast nån som förväntar sig att man skulle kunna samla finlandssvenskar på ett och samma ställe - svenskheten i Finland är mer mångfasetterad än så. Men om sångfesten kan vara en yttring för en form av svenskhet bland otaliga andra försvarar den sin plats. Den moderna sångfesten liknar då snarare ett skyltfönster mot den finlandssvenska kulturen, till vad den varit och är. Genom fönstret skymtas en ansenlig mängd av allt det goda som görs bland professionella och amatörer, inom körer, orkestrar och vid institut. Må vara att man inte direkt når över språkgränsen, att publiktillströmningen är minimal och att festen därmed i första hand riktar sig till redan Men om ens finlands-svenskarna själva kan bli medvetna om det som görs på svenska i vårt land, kan var och en fortsätta missionera i vardagen om allt det som man själv tycker är värdefullast. frälsta.
|
Imponerande kvalitet
Gång på gång överraskades jag över den höga kvaliteten och ambitionsnivån under årets sångfest. Såväl amatörer som professionella ville överträffa sig själva. Här fanns en strävan att fokusera på något specifikt och lyfta fram skatter i den finlandssvenska sång- och musikkulturen. Inte så att allt skall fördelas jämnt och att alla skall få sin egen konsert, utan snarare genom att rikta blicken på vissa personer. Av Erna Tauro hördes ett knippe charmanta Muminvisor, framförda både av damerna i Damkörsförbundet och av trion med Minna Nyberg, Daniela Fogelholm och Emilie Adolfsson under konserten på Lördagskvällen. Den sceniska närvaron var exemplarisk och speciellt kom jag att fästa min uppmärksamhet vid Emilie Adolfssons sensibla pianospel. Av Cecilia Damström hördes ett uruppförande i form av melodramen Ordet, som elaborerar intensivt med textutdrag ur Johannesevangeliet och Korintierbrevet, dels "I begynnelsen fanns Ordet", dels stroferna om kärleken som övervinner allt. Med recitation av Johan Fagerudd och Wivan Nygård-Fagerudd och strålande musikerinsatser av John Storgårds, Anne-Marie Åström, Taru Lehto, Tomas Djupsjöbacka, Pontus Grans och Christoffer Sundqvist blev uruppförandet till en effektiv helhet med intensiva toner på stråkarna mot häftiga kommentarer av klarinetten Likaså var det kul att höra Tobias Udds och Tobias Tågs nyskrivna Komposition River of Ice and Stone med klart filmmusikaliska landskap för brassensemble. Bägge tonsättarna har rötter i alltid lika skärpta Närpes skolmusikkår och kunde frammana behövlig energi ur den sammanslagna stora blåsorkestern. Beställningsverket för huvudfesten, Raoul Björkenheims LINKS körde i gång tio minuter före utsatt tid med fem improviserande musiker (Björkenheim, Storgårds, Sundqvist, Linda Fredriksson och Veli Kujala) samt fyra slagverkare (Mikael Sandström, Walter Witick, Petteri Kippo, Sakari Viitala) och dominerades inledningsvis av febril aktivitet i balkananda innan utsvävningarna blev mera esoteriska, alltid dock med en rejäl portion humor.
Englund i fokus
Fokuseringen på 100-årsjubilerande Einar Englund tog fram sällan hörda verk på ett enastående sätt, exempelvis Fanfar Opening Brass och De Profundis med Helsingforsiska Helten Brass Ensemble. Musiken ur baletten Sinuhe var en verklig raritet, med sin exotiska, orientaliska färg, som framkom tydligt under Tomas Djupsjöbackas ledning. Likaså fascinerades jag av den utmanande Konsert för 12 cellon, stor som en symfoni, där tonsättaren förträffligt balanserar mellan kraften hos tolv cellon som spelar unisont och enskilda solisters insatser. Det var lätt att uppskatta den andäktiga och ödesmättade Hymnus sepulcralis med Spira Ensemble eller den starkt om Sjostakovitj minnande fjärde symfonin som framfördes av lyxiga Mellersta Österbottens Kammarorkester. I sviten med utdrag ur filmmusiken till Den vita renen kunde man efter Hans Sundströms inledning grunna på förhållandet mellan människan och djuret eller kvinnans roll som rovdjur eller slaktoffer. Sviten som är byggd i korta episoder är hur som helst fascinerande och Englund är ofta lika själfull som Stravinsky i Eldfågeln.Wegelius kammarstråkar gjorde flera gånger exemplariskt ifrån sig.Personligen imponerades jag också av cellisten Anna Westerlund, som från hösten börjar studera cello vid Sibelius-Akademin och som lika ledigt smalt in i ett lag av professionella cellister i Englunds Konsert för 12 cellon som i sin egen kammarmusikformation, Trio Fermo (med Maria Hämäläinen, piano, och Tuulia Hero, violin). Nästa sång- och musikfest ordnas 2021 i Helsingfors, där det knappast råder någon brist på lämpliga konsertlokaler. För min del får man gärna ta modell av årets Karlebyfest.
|
