Maria Castrén - en kvinnlig musikers banbrytande insats

Under 27 års tid var Maria Castrén den första och enda kvinnan i stadsfullmäktige i Nykarleby. Ekonomi, socialpolitik och miljöfrågor låg henne varmt om hjärtat. Hon var mycket språkkunnig, behärskade sex språk och läste italienska ännu som 80-åring. Hon prenumererade på tidningen Liv och spänst trots fyllda 95 år med orden: "Jag har alltid tyckt om gymnastik och även undervisat i många år. Som ung vann jag pris i dans." Hon dog i Nykarleby 98 år gammal, men hade inte anlitat läkare förrän vid 94 års åIder. Hon reste ofta utomlands och förde med sig nyheter från kontinenten, bl.a. undervisnings-metoder och läromedel. Hon var den första som ägde en riktig grammofon i Nykarleby. Hon använde den i undervisningen vid seminariet. Dessutom ordnade hon grammofon-konserter till förmån för hjälpbehövande i staden. Hon var även den första som hade en konsertflygel i privat ägo. Den gav hon senare till sin elev och goda vän, Erik Bergman. Hon bjöd gärna goda vänner hem till sig, i synnerhet vid fullmåne! Hon serverade eget äppelvin och spelade Månskenssonaten, medan månen speglade sig i älvens vatten nedanför hennes fönster. Jag har berättat dessa små glimtar ur Maria Castréns liv som en allmän presentation, förrän jag går in på hennes roll som kyrkomusiker och hennes väg fram till orgeln.

Kraft att kämpa
Hon kom till Nykarleby år 1899 som orgelnist och blev därigenom hela Finlands första kvinnliga orgelnist i ordinarie tjänst. Det var inte enkelt för en kvinna på den tiden att nå en sådan tjänst. Hindren var många och stora. Hon blev en verklig banbrytare inom detta område.

Musiken fanns inom henne och kärleken till orgeln väcktes tidigt i hennes liv. Därför bars hon av längtan och visioner, som gav henne kraft att kämpa. Flickan Maria Castrén föddes år 1871 i Nedertorneå. Men redan följande år flyttade familien till Munsala. Hennes far, häradshövding Alarik Castrén, blev doare på Domarbacka gård i Vexala. Familjen, som bestod av far Alarik, mor Marie Henrika (f. Burman) och tio barn, bodde vintertid i Vasa. Barnen gick i skola där. Under skol-flickstiden hände det ofta att Maria smög upp på orgelläktaren i kyrkan i Vasa. Där fanns det en ung skicklig organist då. Han övade i kyrkan under vardagarna och spelade i söndags-gudstjänsterna. Maria lyssnade och beundrade hans hand- och fotarbete. "Där väcktes min stora kärlek till orgeln", säger hon långt senare i ett brev. Organisten lärde henne spela orgel, och hon var mycket förtjust i honom. Han dog en tragisk död som helt ung, men Maria blev orgeln trogen under hela sitt liv.

Hennes dispensansökan beviljades den 20 januari 1902 och därmed var hon den första kvinnan i Finland som fick laglig rätt att söka en orgelnisttjänst. Eller var hon inte längre kvinna, utan en könlös varelse som fick lov att spela i kyrkan? Detta var hennes enda möjlighet att kunna bli orgelnist. Hon sökte tjänsten i Nykarleby tillsammans med en manlig sökande. Hon fick alla rösterna och valdes den 25 juni 1905. Hon tillträdde tjänsten genast. Detta betydde att hon enligt försäkran i ansökan "inlämnat vederhäftig borgensförbindelse" och att hon ansvarade för orgeln, dess skötsel och användning. Maria Castrén hade nått sitt mål. Hon tog emot tjänsten med värdighet och fullföljde den med ansvar och nit under 51 års tid. Hon tilldelades director musices-titel år 1951 och i tidskriften Kirkkomusiikkilehti kallades hon "uranuurtaja" (= banbrytare) när hon hyllades på sin 90-årsdag.

Med koralboken på båtbottnen
Till hennes uppgifter som orgelnist (enligt kyrkolagen torde denna tjänstebeteckning ha ändrats till organist under 1950-talet) hörde att spela i gudstjänster och vid förrättningar i kyrkan. Dessutom medverkade hon i konserter och fester i kyrkan. Kyrkolagen förbjöd henne att sjunga, därför sjöng hon aldrig med i psalmerna. Hon var häradshövdingens dotter och visste att lagar fanns till för att efterlevas. Dock hade hon studerat solosång i Helsingfors för Abraham Ojanperä.Hon ledde inte kyrkokören heller, trots att hon hade en gedigen dirigentutbildning. Nämnas kan att hon deltog med solo- och duettsång vid seminariets fester, ledde kör och orkester där och dessutom var hon förbundsdirigent i Nykarlebynejdens sång- och musikförbund, som hon själv hade varit med om att grunda. Sommartid bodde hon i sitt paradis Tunnholmen, balsam för själen enligt henne själv. Huset på Tullholmen lät fadern bygga för att Domarbacka var en olämplig plats att bo på för barn, då brottslingar bestraffades där, bl.a. genom spöstraff utomhus.

rån Tunnholmen till kyrkan i Nykarleby gick hon ofta till fots, 35 km. Hon var född före cykelns tid! Men ofta steg hon i en av sina segelbåtar och seglade med koralböckerna på båtbottnen till Andra sjön. Ibland råkade hon ut för stiltje och fick paddla i land, tex. i Bonds, och springande, med långa kjolen, ta sig till kyrkan. Kondition, det hade hon. Bach var för henne kompositören framom alla andra. Det höll hon fast vid hela sitt liv. Hon gick till attack mot strängbands-sång som framfördes i kyrkan vid en aftongudstjänst. Den var olämplig. Rektor Johannes Nyström replikerade i sitt tal: "Vi skall lova Gud med strängaspel, med harpor och med cymbaler. Men Gud säger ingenting om kyrkorgeln".
Maria Castrén hade mer än dubbla tjänster under sin tid i Nykarleby. Hon var ogift, levde sparsamt och var ekonomiskt medveten. Hon har gett stora summor för att bekosta musikbegåvade ungdomars studier både direkt och via fonder. Dessutom donerade hon pengar och ett hus i Kristinestad till SFV (Svenska Folkskolans Vänner), en donationsfond till Borgå domkapitel och Tunnholmen till Munsala Hembygdsförening. Munsala Hembygdsförening med Anders Nordström i spetsen har restaurerat Tunnholmen genom medel från bl.a. Svenska Kulturfonden. Nu är stället ett levande museum, där församling och hembygds-förening håller gemensamma sommarfester. Maria Castréns begravning hölls i Nykarleby kyrka. Då sjöngs psalmen: "Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt" . Efter kremeringen gravlades hon i familjegraven i Munsala. På gravvården står endast: häradshövding Alarik Castréns familjegrav. Trots detta har hennes livsgärning ett bestående värde. Hon lever fortfarande kvar i många musikvänners hjärtan.