|
Det var under Treförbundsfesten i Jakobstad 2013 som någon i Pedersöre blåsorkester föreslog att de skulle ansöka om en hederstitel åt sin dirigent Mikael Björklund. Sagt och gjort. Ansökan lämnades in och blev godkänd. Nu på söndag, under MI:s vårsalong i Purmo skola, tar Mikael Björklund officiellt emot titeln director musices. – Det är Pedersöre blåsorkester/musikkår och min arbetsgivare Pedersöre Medborgarinstitut som har arbetat för att jag skulle få en hederstitel. När en ansökan lämnas in till presidentens kansli kommer det en förfrågan om man godkänner den, så det är naturligvis ingenting som har skett obemärkt, säger Mikael Björklund och poängterar att det finns fler i regionen som har hederstiteln. Varför man ansåg att just han skulle få den vet han inte. – Kanske för att jag har varit allestädes närvarande och har lett många grupper i bygden. För närvarande leder han Pedersöre sångkör, Qunos-kören i Esse och Pedersöre blåsorkester. – Gubbarna, brukar jag kalla dem. Jag har varit med dem i tjugo års tid. Vi samlas, frågar varandra hur vi mår, ställer upp oss och spelar. Jag rättar till fel eller säger var de skulle kunna spela svagare eller starkare. Blåsorkesterns dåliga återväxt upplever han som oroväckande. – I mitt arbete har jag lagt märke till att många inte längre vill binda upp sig under en längre tid. Kortkurser har blivit populärare än tvåterminskurser. Han ser inget fel i det, men det kräver anpassning från Ml:s sida. Många är de Pedersörebarn som han under de senaste 23 åren har undervisat i pianospel. Numera är lektionerna femton minuter långa. Själv lärde han sig rätt fingersättning av den lokale kantorn efter att ha spelat på familjens piano längre än han kan minnas. Han har alltid musicerat. Det har alltid känts rätt. – Det skulle vara enkelt att förklara det med att vi har det i släkten. Det har vi. Jag har fått lära mig att spela instrument hemma. Jag hade vänner och bekanta som höll på med musik och det var en av anledningarna till att jag höll fast vid det. Efter studentexamen tog han några mellanår. Hamnade på Evangeliska folkhögskolan i Vasa, där han gick i två års tid och hörde talas om en ny utbildning som skulle startas på svenska i Jakobstad. – När konservatoriet började sin verksamhet i Jakobstad började jag där. Jag var en av de första som tog examen som musikledare därifrån. Den allra första, egentligen, för mitt namn kom först i alfabetisk ordning och jag fick ta emot mina papper först, säger han och ler. 1991, när landet höll på att glida in i en ekonomisk recession, erbjöds han jobbet på Pedersöre MI. Någon flytt från Karleby blev det inte.
|
– Min hustru arbetar som barnträdgårdslärare här och de har flera skiften. Det fungerade bättre för mig att pendla. Inte är pendlandet så farligt. När jag åker till jobbet får jag lämna alla hembekymmer i Kronoby och när jag kommer tillbaka får jag lämna alla jobbekymmer i Kronoby. Under sina två döttrars uppväxt hade han möjlighet att vara hemma med dem om förmiddagarna. – Jag jobbar om kvällarna när alla andra är lediga. När han såg döttrarna, som delar hans kärlek till musik, delta i något framträdande snappade han upp idéer som han använde i sitt arbete. – Då man en gång håller på med musik finns det ingen fritid från musiken. Den är en livsstil. För mig är den en livsstil. Festen under vilken hans heders titel offentliggörs går för hans del i arbetets tecken. Han kommer att både dirigera och ackompanjera framträdanden. – Jag tycker om att ackompanjera, att få göra musiken tillsammans. Om vi båda har utbildning bakom oss försöker vi skapa nyanser. Att musicera tillsammans, att vara ute med en grupp, är det bästa som finns. Känslan när vi lyckas med något är underbar. Det är som att hoppa 2,40 meter i höjd. Director musices. dir. mus.
Källor: Helsingfors stadsbibliotek och Nationalencyklopedin. Mikael Björklund:
|